Vi var förberedda på charterhelvete.
Vi var förberedda på blåsiga stränder.
Vi var förberedda på luvtröjor.
Vi var förberedda på luvtröjor.
Men aldrig har jag blivit så glatt överraskad av ett resmål som jag blev av Lanzarote. Som ni förstår har jag vissa (höga) krav och förväntningar när jag reser och Lanzarote har aldrig varit något drömresemål för mig.
Vi landade mitt på dagen och lät charterbussen ta oss med till vårt lägenhetshotell. Jag har dock inte höga krav när det gäller boende så vi lät bli att klaga över att vår lägenhet förmodligen var hälften så liten som de andra och att det inte var alltför fräsch (dock gick vi och bytte ut vattenkokaren, som jag misstänker att någon kräkts i).
Vi hade av någon outgrundlig anledning valt att bo i Puerto del Carmen, som är den största turistorten på ön. Senare insåg vi att det var nog ändå den bästa charterorten eftersom åldersblandningen bland turisterna var något större här än på vissa andra ställen. Inte för att vi överhuvudtaget frotterade oss med de andra turisterna, men ändå.
I två dagar låg dagstemperaturen under badvänlig och vi tänkte att det var tur att vi förberett oss mentalt på att promenera i luvtröjor längs de svarta stränderna.
Den tredje dagen stod vi inte ut längre utan vi hyrde en bil och flydde. Då kom värmen och vi fick några ljuva dagar på en förvånande vacker kanarieö.
Det är en liten ö, knappt en tredjedel av Gotlands yta, och man kör runt den på ett par timmar. Många av vägarna känns nya och är väl underhållna. Om man vill undvika den värsta massturismen ska man hålla sig till den norra delen av ön och förmodligen åka när det är riktig lågsäsong. Vi fann stränder utan solstolar och brända nordeuropéer, vi åkte på vägar som slingrade sig genom stelnad lava; på sjuttonhundratalet drabbades Lanzarote av två stora vulkanutbrott som ödelade en fjärdedel av ön, området är nu nationalpark.
På nordvästra ön ligger Famara, en sömnig by, utan hotell och med en fem kilometer lång, naturlig sandstrand som slutar i det maffiga Famaramassivet. Här hänger några barnfamiljer, några friluftsintresserade pensionärer, ett gäng solbadare men mest surfare.
Här spenderade vi tre hela dagar, antingen på stranden med en bok, eller i vattnet på en bodyboard.
Om ni åker till Lanzarote så ska ni äta tapas. Strunta i huvudrätterna och beställ in ett gäng förrätter, gärna halvor, för de är enorma. Vi åt snabbfriterade små paprikor, kanariska potatisar som är kokade i översaltat vatten, räkor och svamp badandes i vitlöksolja, tempurafriterade skaldjur och grönsaker och mycket mer. Husets viner var det lite sisådär med, men för mig som älskar blaskig öl är ju Spanien himmelriket. Jag frossade i Cruzcampo (som tyvärr bara finns som beställningsvara på Systemet) och San Miguel, men tanter som vi är, var vi i säng före tolv nästan varje kväll.
Sällan har jag varit på en så avslappnad, avslappnande semester. Jag kommer att åka tillbaka till Lanzarote men då kommer jag att hyra mig en liten lya i Famara och då tänker jag både anmäla mig till en surfkurs för nybörjare och ta med mig vandrarkängorna.
Vi landade mitt på dagen och lät charterbussen ta oss med till vårt lägenhetshotell. Jag har dock inte höga krav när det gäller boende så vi lät bli att klaga över att vår lägenhet förmodligen var hälften så liten som de andra och att det inte var alltför fräsch (dock gick vi och bytte ut vattenkokaren, som jag misstänker att någon kräkts i).
Vi hade av någon outgrundlig anledning valt att bo i Puerto del Carmen, som är den största turistorten på ön. Senare insåg vi att det var nog ändå den bästa charterorten eftersom åldersblandningen bland turisterna var något större här än på vissa andra ställen. Inte för att vi överhuvudtaget frotterade oss med de andra turisterna, men ändå.
I två dagar låg dagstemperaturen under badvänlig och vi tänkte att det var tur att vi förberett oss mentalt på att promenera i luvtröjor längs de svarta stränderna.
Den tredje dagen stod vi inte ut längre utan vi hyrde en bil och flydde. Då kom värmen och vi fick några ljuva dagar på en förvånande vacker kanarieö.
Det är en liten ö, knappt en tredjedel av Gotlands yta, och man kör runt den på ett par timmar. Många av vägarna känns nya och är väl underhållna. Om man vill undvika den värsta massturismen ska man hålla sig till den norra delen av ön och förmodligen åka när det är riktig lågsäsong. Vi fann stränder utan solstolar och brända nordeuropéer, vi åkte på vägar som slingrade sig genom stelnad lava; på sjuttonhundratalet drabbades Lanzarote av två stora vulkanutbrott som ödelade en fjärdedel av ön, området är nu nationalpark.
På nordvästra ön ligger Famara, en sömnig by, utan hotell och med en fem kilometer lång, naturlig sandstrand som slutar i det maffiga Famaramassivet. Här hänger några barnfamiljer, några friluftsintresserade pensionärer, ett gäng solbadare men mest surfare.
Här spenderade vi tre hela dagar, antingen på stranden med en bok, eller i vattnet på en bodyboard.
Om ni åker till Lanzarote så ska ni äta tapas. Strunta i huvudrätterna och beställ in ett gäng förrätter, gärna halvor, för de är enorma. Vi åt snabbfriterade små paprikor, kanariska potatisar som är kokade i översaltat vatten, räkor och svamp badandes i vitlöksolja, tempurafriterade skaldjur och grönsaker och mycket mer. Husets viner var det lite sisådär med, men för mig som älskar blaskig öl är ju Spanien himmelriket. Jag frossade i Cruzcampo (som tyvärr bara finns som beställningsvara på Systemet) och San Miguel, men tanter som vi är, var vi i säng före tolv nästan varje kväll.
Sällan har jag varit på en så avslappnad, avslappnande semester. Jag kommer att åka tillbaka till Lanzarote men då kommer jag att hyra mig en liten lya i Famara och då tänker jag både anmäla mig till en surfkurs för nybörjare och ta med mig vandrarkängorna.
Inlägg
