Tandläkare + PMS =

Jag har bestämt mig för att jag inte ska vara rädd längre, jag får i alla fall inte vara rädd förrän jag ligger platt i tandläkarstolen. Ett litet hål och när jag ska be om att få laga utan bedövning så börjar jag gråta. Är tacksam över att både tandläkare och sköterska hanterar det så bra, och jag behöver bara lyfta ett finger säger de, så slutar han borra. Tårarna rinner och jag tänker att det är lika bra att gråta över lite annat också när jag ändå är på gång. Tankarna vandrar bort från det läskiga som är över på en liten stund. Jag känner mig lite ynklig, men ändå rätt stark efteråt. Snart fyrtio år och gråter som ett litet barn hos tandläkaren. Jag skyller lite på min pms, som blir värre med åren.

Impad

Det är så sällan som jag tappar och har sönder saker, jag kan nog räkna på ena handens fingrar vad jag slagit sönder genom åren. Men igår, precis när jag tackat nej till att "få" en ny telefon för jag vill inte införskaffa en bara för att jag kan, tappar jag min (som jag har hört av andra) oerhört känsliga iphone från en fransk balkong på tredje våningen (mycket högt i tak så det var mer som fyra vanliga våningar), den studsade på en trätrapp och sen på asfalten.
Jaha, tänkte jag, det var godnatt med den, masar mig ner alla trappor och plockar upp telefonen. Den har fått sig en ordentlig törn och gått isär, men allt är helt! Och den funkar! Jag vet knappt vad jag ska säga. Tack, någon!

Men på måndag ska jag ringa Tele2 och fråga om jag kan få ändra min nyteckning av abonnemanget.

Ljuva Jämtland!

Vilken underbar sommar vi hade i år!

Valborg

Ännu en helgdag där det förväntas av mig själv att jag ska ha så jäkla kul. Jag tror inte att jag orkar ha så skoj ikväll och jag tänker inte besöka någon majbrasa. Jag tycker inte att det är så miljövänligt. Jag tycker inte att man ska elda plast och målat trä och annat som jag sett i majbrasehögarna.

Far till fjälls en kortis

Oförnuft och känsla

Förra sommaren sände Sveriges radio P1 en programserie som hette "Oförnuft och känsla". Bara titeln är oslagbar och jag lyssnade på hela serien under sköna sommarpromenader. Varje avsnitt behandlar känslor och sinnestillstånd som lust, snålhet, ärlighet och besatthet. Underbar och utelämnande som programledare, är Helena von Zweigbergk, journalist och författare.

HÄR kan du lyssna på den igen, direkt, eller ladda ner en podversion!

Beach 2012

När det kommer till träning är jag nog den slöaste som går i ett par skor. Jag skulle aldrig besöka ett gym, jag hatar att gå den för östersundarna berömda rundan runt Frösöberget. De senaste månaderna har jag knappt rört mig, förutom stökande i stallet och några rundor på turskidorna, och det börjar synas lite runt midjan, men ännu värre, märkas på konditionen och jag har oftare värk i nacke och axlar.

Marie, min kollega som jobbar på Må Bra, tipsade mig om en blogg som jag lägger till mina favoriter. Den innehåller massor av träningstips och kostråd. Kolla in Leila som jobbar som personlig tränare, coach, föreläsare med mera:

Life by Leila

Byten av intressen

För några år sen prenumererade jag på Elle och Damernas Värld, men på senare tid tycker jag att fokus i livet har ändrats lite. Ännu tydligare blir detta när jag härom dagen tog en provprenumeration på Gård & Torp. I övrigt läser jag mest DN, Utemagasinet, mattidningar (ofta för att jag får dem när jag jobbat med dem).

Surt, surare, surast

Nu tycker jag att det räcker med vinter. Det är inte ofta ni hör det från mig. Men jag har frusit så hemskt de senaste dagarna, trots långkalsonger och dunjacka. Den här fuktigheten tar kål på mig.

I morse släppte jag ut hästarna, vi brukar ha lugna och mysiga mornar, men jag var på så dåligt humör och alla hästarna tjurade. Tänk att de är så otroligt känsliga, de här djuren.

Fuska?

Jag har just dammsugit min lägenhet och är helt slut. Jag önskar att jag kunde fuskstäda, bara dra fram dammsugaren och flänga runt lite men det verkar totalt hopplöst. Jag bara måste suga alla lister och mellanrum på elementen. Frustrerande. Och tidsödande. Dags att börja nyttja rutavdraget kanske?

Ensam är stark, men lite ledsen

Otippat

Idag skrek en vuxen människa åt mig, och skällde. Det var en otroligt märklig upplevelse.

En massa nytt!

Jag har uppdaterat min hemsida och raggar jobb, bara så ni vet!

www.katjak.se

Skämskudde på det

Jag står i kön på macken. Irriterar mig lite slött över att pappan framför mig köper en giftbanan till sin dotter, för på mackarna brukar de sällan ha ekobananer. Sen blir det min tur och jag hör mig själv säga: Två blå camel tack... Ridå ner.

Jag skäms så fruktansvärt över att jag röker, över att jag inte kan sluta. För det första förgiftar jag mig själv, för det andra förgiftar jag min omgivning, för det tredje bidrar jag till att arbetare får slava under dåliga förhållanden, för det fjärde gör jag av med pengar som motsvarar en schysst semester, varje år. Och jag irriterar mig på någon som köper BANANER.

Varför är det så svårt att bara lägga av? Hur hittar jag motivation? När livet i övrigt är rätt tråkigt? När jag inte träffar någon, eller när det inte blir några barn? Hur fan hittar man motivation då? Tips emottages tacksamt!

Han eller hon eller här eller där?

Som jämtlänning har jag lite svårt att ta debatten om det så kallat könsneutrala hen på fullt allvar. Eftersom ordet har använts sen urminnes tider i mitt landskap och betyder "här".

Idag är det inte många som förstår jämtska, eller jamska som vi säger här, och ännu färre som talar det. Jag är glad att jag har fått lära mig om inte så en bråkdel av detta vackra språk men är ledsen över att det håller på att dö ut.

Hen kan du läsa mer om jamskan.

Medelmåtta

Ofta jagas jag av en känsla av medelmåttighet, att jag är halvbra på mycket, men önskar ofta att jag var skitbra på något.

Idag när jag en morgonpromenad till jobbet, vilket innebär att jag låtsas att jag har en halvtimmes gångväg till mitt sovrum där jag har inrett kontoret eftersom det känns sunkigt att bara gå från sängen till kontorsstolen, såg jag en man som kämpade länge för att få in bilen i en stor ficka och då kom jag på att jag är GRYM på att fickparkera! Jag kan tråckla in bilen så att det nästan är omöjligt att komma ut. Det är jag stolt över!

Säkert?

Jag har vuxit upp med isvägar, innan broarna byggdes (Rödöbron och Vallsundsbron) hörde det till vardagen att åka isväg. Sommartid har jag drygt fem mil till min nya plats och då åker man två färjor om man inte vill köra den långa vägen på nio mil. Under de kallaste månaderna, när isen är tjockare än 20 centimeter (!!!) öppnar isvägar där färjan annars går. Trots att jag åkt dessa vägar hundratals gånger är jag ändå lite skakig och när jag får beskedet att jag förmodligen är den sista som åkt över innan de stängde dem på grund av dåligt isläge, då vänder det sig i magen. Men de måste ju ha en enorm säkerhetsmarginal? Men hur testar man isarna och hur vet man att den håller hela vägen, att det inte är farliga sprickor?

Jag tar i alla fall av mig säkerhetsbältet och dunjackan, och går igenom i skallen hur jag gör om jag går igenom, men jag glömmer; ska man försöka ta sig ut direkt, eller ska man vänta tills man når botten? Men Storsjön är ju så djup? Och jag måste ju få upp fönstren innan elen försvinner? Hum, det är nog skönare att inte oroa sig så mycket och lita på att de har koll. För de har ju det, eller hur?

Förra årets fynd

Jag har köpt mig en liten stuga! Det är bland det bästa jag gjort. Den är liten och ligger i skogen, dock nära fjället. Det finns ingen el och inget vatten och jag älskar den. Snart kommer ni att få se lite bilder från den pågående uppfräschningen.

Att överleva

Överlevde jag en vinter i Jämtland? Ja, det kan man lugnt säga och det med råge! Vintern är min favoritårstid och det blir bara bättre och bättre. Nu har jag nästan svårt att förstå att det var en frågeställning när jag flyttade hem. Jag älskar snön och kylan, nästan jämt, så JA, jag överlever många vintrar i Jämtland! Och byter min rubrik till "Min bit på jorden".

MIN BIT PÅ JORDEN

Jag hittade en bok med en titel så vacker att den nästan fick mig att gråta; "Min bit på jorden" av Anna Horn. Jag har knappt bläddrat i den än men det är en fin bok, utgiven av Världsnaturfonden.

Mitt bloggande har legat på is i nästan ett år och jag har verkligen saknat det, nästan varje dag har jag saknat att skriva av mig, att dela med mig av mina tankar och idéer och nu tror jag att jag är redo att sätta igång igen. Jag hoppas att ni är några kvar därute som vill lyssna.

Trots att 2011 var ett händelserikt år var det på samma gång ett tungt år, fyllt av uppbrott och avsked. Jag hoppas att 2012 blir ett lättare år, att luften blir lättare att andas och att stegen inte känns så tunga som i fjol.

Jag tror att jag har hittat min bit på jorden, både på kartan och i själen och det vill jag berätta för er!