Jag vägrar skriva om snön, ni kommer att bli nog så uttråkade framöver ändå.
Men för er som blir lite nyfikna, kolla in ÖP.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Katja Kristoferson
- Den 1 juli 2008 lämnade jag min underbara lilla lya på söder i Stockholm för att prova på att leva skogsmulleliv i Jämtland. Jag är född och uppvuxen i Östersund men det är 10 år sedan jag flyttade till södern. De senaste åren har jag varit frustrerad över att det är så besvärligt att ägna sig åt friluftsliv i storstan, och jo, jag är lite bakvänt bekväm, och nej, jag tycker inte att det kan kallas vandring att ta en söndagspromenad längs Årstaviken. Jag har ett drömjobb som frilansfotograf, och älskar att få styra över min egen tid. Med min blogg vill jag inspirera människor till att våga prova något nytt, när det känns som att man trampar på i samma hjulspår. För egen del ska det bli intressant att se om Jämtland kan bota min STHLM BLUES.
Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer
1 kommentar:
Mitt enda möte med Östersund inträffade en novemberhelg 2007.
Snön började falla i takt med att jag svängde in på E14 vid Sundsvall. En långtradare framför mig sprängde ett däck av vilket en söndertrasad del slungades ut mitt i körbanan några meter framför mig. Långtradaren bromsade och stannade vid sidan av vägen. Jag körde förbi, men kände mig skyldig. Kanske skulle jag ha stannat och hjälpt till. Med tiden har jag hittat på ett antal argument för att min hjälp inte behövdes.
Väl framme i Östersund låg snön vit på marken. Temperaturen hade sjunkit närmare nollan, vilket gjorde vägarna livsfarliga. Ännu hade traktorer varken skottat, sandad eller saltat. Det var dessutom kväll, och en novemberkväll i Östersund var verkligen kolsvart.
När jag vaknade på hotellrummet nästa morgon och tittade ut såg jag nästan ingenting - inget förutom ett vitt täcke. Någon decimeter snö hade fallit under natten.
Helgen blev ett äventyr.
Skicka en kommentar