tisdag, mars 29, 2011
Sår
Just nu pågår diskussioner världen över kring kärnkraftens vara eller icke vara. Jordbävningskatastrofen i Japan, med kärnkrafthaveri som följd, får människor att tvivla.
Hos mig finns inga tvivel, kärnkraft måste förbjudas och det så snart som möjligt. Om det så handlar om att jag måste minska på min elkonsumtion så måste det bli så.
När vi talar om kärnkraft talar vi oftast om hur vi ska slutförvara uranet, men vi får sällan höra något om hur man framställer uran. Uran, som många andra grundämnen utvinns i dagbrott. Dessa skapar enorma sår i marken, som aldrig läker. I Sverige utvinns inget uran idag, men det letas och grävs och det är nog bara en tidsfråga innan de börjar slita sönder delar av vår natur för att vi ska kunna köpa billig el.
Ta en titt på bilden här ovan, tagen från ett flygplan, någonstans över Nashville, och ställ dig frågan; är det så här jag vill ha det i framtiden? Är det så här jag vill att andra människor ska ha det? Är det värt det?
I DN:s Kärnkraftskola kan du läsa mer.
Även Naturskyddsföreningen har intressant läsning.
Eller inte?
tisdag, mars 15, 2011
Jo men appropå att leva i nuet
foto: Helena Karlsson
Jag har inte varit till fjälls en enda gång än i vinter och jag längtar mig fördärvad.
måndag, mars 14, 2011
Leva i nuet
Något jag strävar efter är att leva i nuet. Det är inte alltid lätt att stanna upp och att vara här och nu, att inte längta sig bort, drömma om vita sandstränder, om en samlad galopp, om mannen i mitt liv.
Sen jag vände upp och ner på mitt liv och flyttade hem till Östersund har det blivit lättare. Jag tror att det har att göra med att jag down shiftat, som jag kallar det. Jag jobbar inte ihjäl mig, jag slår inte på mig själv för att jag inte är ute på krogen och "nätverkar" varje helg, jag försöker att spendera mycket tid utomhus, jag har till och med börjat en yogakurs, något jag aldrig trodde skulle hända.
Ofta när jag har rest, har jag alltid haft en känsla av att vara på ställen under fel era, jag skulle ha varit i San Francisco på sextiotalet, i Marocko i början av nittonhundratalet, tågluffat på sjuttiotalet.
Men under min senaste resa, den till Nashville, var jag här och nu. Hela upplevelsen kändes autentisk och det är svårt att förklara, men den känslan är obeskrivbar. Jag mötte härliga människor, såg coola spelningar, bilade på landsbygden och tog in på sunkiga motell. Det var som att vara i en av alla filmer som skapat dessa drömmar. En magi som jag hoppas att jag kan få uppleva igen, på nästa resa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)