söndag, december 07, 2008

Hästliv

Jag slungas in i hästvärlden. Min lugna, lite febriga filmkväll förbyttes mot en kaoskväll och jag kom inte från stallet förrän halv tio.

Vi har två bebisar i stallet, Ali och Albert, de är tre och fyra år gamla, men för mig som inte mäter mer än enochsextio ter de sig som giganter, deras mankhöjder ligger nog på enochsjuttifem redan. Jag har precis släppt ut Totte i hagen och har för vana att kasta ett öga på alla hästar när jag ändå är ute. Allt ser lugnt ut och bebisarna står och dricker vatten tillsammans. Precis när jag når stalldörren hör jag världens brak, jag fryser till is och vill inte titta, jag vill verkligen inte veta vad som hänt. Jag ser skuggorna av Ali och Albert, en av dem ligger på backen och fäktar och den andra har nog just tagit sig upp, jag springer mot dem, svär tyst för mig själv och glömmer att andas. Saktar ner stegen, båda har nu rest sig upp, och jag ser att de har dragit med sig tråden; på något vis har de fastnat, och rivit ner HALVA JÄVLA HAGEN. Jag kommer ihåg att andas och försöker samla mig, innan jag närmar mig dem. Om jag gör ett enda misstag, har jag åtta lösa hästar att tampas med, och inte en människa finns i närheten, men än har Ali och Albert inte fattat att de är helt fria. Båda bebisarna skakar av rädsla när jag kommer fram, de är nog otroligt glada att jag kommer och räddar dem. Ali följer snällt med och jag stoppar in honom i en tom hage. Albert är lite mer tveksam men följer med tillslut. Jag slänger in en höbal till dem innan jag letar reda på min pannlampa. Nu släpper förlamningen och när jag konstaterat att de mirakulöst verkar ha klarat sig utan en skråma, skäller jag småsnyftande ut dem efter noter; "jävla hästjävlar, ni får inte göra så, ni får inte skrämmas på det här viset, era förbannade små skitar, ni hade kunnat göra er så jävla illa". Ali och Albert mumsar förnöjt på sitt hö.

Jag stannade kvar till Sophie kom och vi kollade dem ordentligt när vi tog in dem och ingen av dem har den minsta skråma. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända. Nu ska jag iallafall sova, jag tror att jag blev frisk på kuppen, bacillerna är bortskrämda.

2 kommentarer:

Anonym sa...

ursch, jag vet hur det känns. man blir så hemskt nervös så det är inte klokt!! tur att det gick bra i alla fall!

Brunkullan sa...

Men fy! Tur att det gick bra:)
Susanne